återanpassning, arbetslöshet, kulturchock…

tiden går fort… 7 veckor har jag varit i Svea rike. Om jag har återanpassat mig? Ja, det är frågan. Vissa saker fick mig till en början att stanna upp och inse att jag var i Sverige och inte varken på Haiti eller i Sydafrika , t.ex glömde jag att ta av mig skorna när jag hälsade på hos någon, jag tappade bort de svenska orden och tänkte på engelska, jag blev chockad över att en chokladboll kostade 35 kr och att ingen kom och tankade bilen min när jag ställt den vid bensintanken… men det där har återgått till sitt normala, tror jag.

Men det är konstigt hur kulturchocken ändå oftast är störst när man kommer hem till sin ”egen” kultur. Helt plötsligt är man inte så genomsvensk längre som man upplevt sig vara i andra kulturer. Jag har nog blivit besmittad av de lite varmare kulturerna då jag känner att jag reagerar på att ingen kysser mig på kinden och att folk, som inte är jättenära, ibland ryggar tillbaka om man ger en kram då det mest svenska hade varit att istället skaka hand. Jag har missat allt sånt som folk pratar om i personalrummen…. prinsessans brutna förlovning, Viktoria och Daniels bröllop, stora knarkfynd i bygden, indragningar inom vården, idolvinnare och frun som bonden valde tillsist..ja, jag har till och med missat att 50 öringen inte längre existerar. Ja, ibland känns det lite sådär som att man befinner sig i ett ingemansland, som bloggen heter, här och där, nu och då.

Ibland smyger sig saknaden av andra platser på, kanske inte så mycket för att jag skulle vilja åka dit just då, men det är också med stor tacksamhet jag fått uppleva så mycket och det är svårt att liksom dela det med andra som inte varit med…
Speciellt blir det när platser man besökt hamnar i världsmediernas fokus och man inser att för mig blir det inte vara en nyhet i mängden utan jag har vänner med namn som är med i allt detta. Haiti talar jag om. St Marc där vi var blev centret för den kolera epidemi som precis startade. Det gör ont i hjärtat att eländigheterna aldrig verkar ta slut… men samtidigt gör det mej glad att den orkan som förväntades försvåra hela landets situation inte alls drabbade landet i den utsträckningen, TACK GUD ATT DU HÖR BÖN!

Idag förundrades jag också lite över hur små saker liksom får en att minnas stunder som jag trodde att jag föralltid helst ville glömma. En promenad i 10 graders minus, snöoväder och skymten av en sprucken fönsterruta fick mig direkt att minnas Irenekyrkan som vi bodde i under Fotbolls VM då vi arbetade med gatuevangelisation och på ett barnläger. Fönstret i kyrkan var också sprucket och gjorde att temperaturen där vi sov var kanske 5 grader, dag som natt. Två duschar hade vi till kanske 40 tjejer…ja, varmvattnet tog ju slut efter den fjärde ungefär…ni kan tänka er, det var KALLT och komforten där vi bodde var inte alls hög. Men ändå skulle jag nästan vilja återuppleva ögonblick ibland… jag skulle återigen vilja möta Hillbrow barnen som sprang mot oss och kastade sig om våra halsar varje morgon, jag skulle vilja ta mig mer tid för de trasiga människor som vi gick förbi på gatan varje dag… jag skulle vilja dricka den där varma chokladen på den nybyggda McDonaldsen och prata om hur kvinnan vi bad för inte hade mer smärta i höften…. men jag ska ju inte åka tillbaka, så jag ler och är tacksam över dessa gåvor som jag fick med mig!

Ja, återanpassningen tar lite tid och det måste det få göra… just nu är jag arbetslös och klättrar snart på väggarna! Blir stressad över att inte göra, inte utföra något, inte har något schema att följa…. Det är en kort kort tid, snart bara en månad kvar…. och jag försöker intala mig själv att jag behöver den lugna tiden….det var ändå det som lite blev ett genomgående tema i det som Gud pratade med mig om senaste året ”Är det okey med dig om jag inte bryr mig alls om vad du gör?” För det handlar mer om att vara, att liksom vara Hans barn och låta Han vara en Far och sen får görandet liksom komma utav det….

Ja, tilläggas måste också att det är fantastiskt att träffa både familj och vänner igen….. kära skatter som bara blänker och skänker glädje!

Annonser

3 kommentarer »

  1. Hej,
    Tack för en ännu fin berättelse. Jag får tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg. Just för att allt du skrev om står mig så nära. Just för att som svensk-haitier har jag en fot i Haiti och en annan i Sverige. Just för att jag känner maktlöshet över händelserna där och samtidigt tacksamhet för att jag har ett ok liv.
    Jag är glad för att du finns och för allt du gör för Haiti.
    Hälsningar
    Patricia

    • westmanida Said:

      Hej Patricia,
      Vad roligt att du skriver! Haiti sätter verkligen sina spår och jag vägrar tro på att Haiti inte ska få se en stoor positiv förändring snart…. Allt gott till dig!

  2. Camilla Said:

    Tack! För Ditt fina inlägg. Värmer hjärtat att Du delar med Dig av Dina upplevelser. Känner igen mig i mycket. Önskar dig allt gott inför 2011. Vi behöver ibland tid att få stanna upp för att få förbereda oss inför någonting nytt men även processa det vi varit med om.


{ RSS feed for comments on this post} · { TrackBack URI }

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: